Väntar på båten

Som det märks på mina senaste inlägg tänker jag mycket på vem som kan resa och vart. Jag tycker någonstans att det är ganska grundläggande när vi pratar hållbar turism, att det måste ske på lika grunder för alla. Det har blivit några lite tyngre texter kring detta, men jag lovar att lätta upp stämningen inför sommaren. Tills dess, bear with me.

Det finns många orsaker till att resa, kanske lika många som det finns människor. Alla som reser gör det dock inte som turister för nöjes skull. Inget lågprisflyg till långa sandstränder och kall öl, ingen a-hytt på ”medelhavskryssningen”. Kostnaden för resorna vi hör så mycket om nu varierar, kanske sådär runt 10 000 dollar, och ibland också livet.

För några år sedan jobbade jag som turistinformatör i Stockholm. Minns en fredagkväll när diverse frågor om museer, hotellbokningar, konst i tunnelbanan och bästa barerna hade avklarats och det började närma sig slutet på mitt skift. Jag trycker fram nästa nummer i kön och en kille runt 30 med ryggsäck kliver fram. Han är skitig och sliten och jag hinner tänka att det ser ut som att han just klivit av ett lastbilsflak. Det visade sig stämma ganska bra.

”Where can I find a migrations office?”, frågar han och jag får be honom att upprepa för att se om jag hörde rätt. Blir lätt ställd, som turistinformatör får du all världens frågor som du inte alltid är beredd på men jag hade verkligen inte väntat mig denna. Ställer snabbt om huvudet från rabatterade priser på Vasamuseet till Migrationsverket. I Solna, svarar jag. Två stationer med pendeltåget. Det är utanför turistkartan på disken, men vrider skärmen och visar på datorn. Men det är nog försent nu såhär på en fredag, men du kan åka dit på måndag, säger jag och försöker låta servicekäck samtidigt som jag funderar på om det är så man faktiskt gör rent praktiskt. Åker till Migrationsverket och ringer på dörren.

”Måndag? Finns det inget annat ställe?”, säger killen med lite desperation i rösten. Ser ut över kön som fortfarande ringlade lång med människor som undrade över bra restauranger att äta middag på, sedan på den lilla ryggsäcken och undrade om han hade pengar till mat. Googlar något i stil med ”söka uppehållstillstånd” och hittar en kort informationstext om öppettider som hänvisar till polisen utanför kontorstid. ”Polisen?!” säger killen med ännu mer desperation i rösten. Ja, det står så. Jag vet inte så mycket mer än så tyvärr. Skriver en lapp med adresser, telefonnummer och vägbeskrivning till både Migrationsverket och närmaste polisstation. Han tackar och försvinner iväg. Jag trycker fram nästa nummer, ett par som vill köpa biljetter till Operan.

Jag vet inte vart den här killen kom ifrån, hur eller varför han behövt ta sig till Sverige. Men det var inte främst för att strosa i gamla stan och äta mjukglass. Ikväll tar jag båten till Lampedusa, från andra hållet. Jag har bokat en egen hytt för 76 euro. Det ska tydligen vara väldigt vackert att vandra på ön, och vädret ska bli bra.

Att resa är fantastiskt, om vi gör det frivilligt.