Varför kom vi hit?

Salar de Uyuni, Bolivia.

Det är högsäsong för besök i världens största saltöken. En imponerande plats med mycket historia, och även en fantastisk plats för att ta häftiga bilder. Speciellt eftersom himlens speglingar på det helvita underlaget gör att perspektivet förvrängs och det går att leka ganska mycket med kameran.

Sex personer i varje bil plus en chaufför bildar långa karavaner genom saltöknen. Vi åker över en sorts saltskorpa, där ett några decimeter till ett par meter tjockt lager salt bildar ett kompakt lock över en underjordisk sjö uppe på den andiska högplatån. Vi befinner oss på runt 3600 meters höjd. Ett tunt lager vatten täcker saltet efter nattens regn och skapar reflektioner som gör att himmel och salt smälter samman, och det enda som markerar horisonten är bergen som omger oss.

Salar de Uyuni

”Vi stannar här, 10 minuter för foton”, säger chauffören. Sandskorpan är fylld av människor med mobiler, kameror och selfiepinnar. Det posas för häftiga bilder där du kan välja mellan till exempel att bli jagad av plastdinosaurier eller bli söndertrampad av dina vänner. Många av bilderna är helt fantastiska, och roliga. Men sedan hoppar vi tillbaka in i bilarna och beger oss vidare.

Salar de Uyuni

Salar de Uyuni

Ta foton, absolut! Men vad hände med att uppleva själva platsen? Vi står mitt i en av de absolut häftigaste platser jag någonsin varit på, men det är bara meningen att vi ska ta ett par roliga bilder och dra?

Vad är det för plats vi besöker? Informationen är kort, och du får den mest bara om du frågar. Jag börjar undra varför vi reste hit, vad var meningen med resan för alla människor med kameror? Bocka av platser på en lista, ”100 platser du måste besöka”, tagga ett foto på Instagram och res till nästa. Eller fanns det något annat skäl?

Standardturen genom saltöknen är tre dagar och två nätter, och diverse företag erbjuder turen där du vanligtvis färdas med bil i grupper om sex personer och en chaufför (som alla turister kallar guide och alla företag kallar chaufför). Turen innefattar ganska mycket tid i bilen, där vi färdas över skiftande landskap och stannar till vid flamingofyllda laguner, snötäckta berg, quinoaodlingar och geisrar. Vi rör oss mellan ca 3000-5000 meters höjd (högsta punkten var 4850 meter över havet) uppe på Andernas högplatå.

Flamingo Uyuni

Flamingos vid lagun. Bakom kameran ca 15 grupper som väntar på lunch.

De allra flesta av oss har rest ganska långt för att ta oss hit. Ett kort stopp vid varje plats för att ta bilder, och sedan vidare. Turistgrupp efter turistgrupp tar samma väg varje dag och stannar på samma platser. Det är en sorts massturism som sällan nämns. Många verkar vara nyfikna på att veta mer, men språkkunskaper kan begränsa kommunikationen och chaufförerna är ofta trötta efter att ha jobbat långa skift tur efter tur, och orkar inte alltid vara så detaljerade. De verkar glada om vi springer iväg med våra kameror istället så att de får en liten paus. Det visar sig att deras löner är ganska låga och de jobbar därför många gånger tur på tur, kör runt hela dagar, ordnar med mat, har hand om packningen som lastas på bilens tak, samt ansvarar ensamma för säkerhet och service under hela turen.

Egentligen borde de vara två i bilen som turas om pratar vi om i min grupp, men då försvinner en plats i bilen förstås. Kostnad för ytterligare en person som ska få lön, men en inkomstkälla mindre. Och ett lite annat upplägg med mer guidning och information kräver möjlighet till mer utbildning. Två saker som skulle betyda högre pris på turen. Skulle vi betala? Eller skulle vi hellre välja ett billigare alternativ?

Har du varit i Uyuni? Vad tyckte du om turen? Eller har du varit på någon annan plats som du kommer att tänka på? Kommentera gärna kring dina egna upplevelser.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *